Jag började som "butiksbiträde" på en av uppsalas största Icabutiker när jag var blott 17år. Det är nästan fem år av mitt liv som jag har spenderat i branchen. Vissa skulle säkert kalla mig rutinerad.
Enligt mina chefer är det vid stor vikt att jag som medarbetare på Ica känner stolthet i mina arbetsuppgifter.(Konstpaus) Föreställ er. Smaka lite på den där meningen samtidigt som ni läser följande berättelse, en helt vanlig lördag på just en av Uppsalas största Icabutiker..
Som så många gånger förut tjuter kärringvolvons däck då jag som vanligt sen, slirar mig igenom de fyra rondellerna jag har på väg till mitt jobb. (Bunkern som jag brukar kalla den.) Jag drar mitt kort, den gröna lampan lyser, jag öppnar porten och dagen är igång.
Jag förundras när jag byter om över hur byxorna kan vara mer obekväma än vad dom var i söndags och över hur fantastiskt få gånger under de senaste åren som den röda skjortan har fått se insidan på en tvättmaskin. Min första timme på schemat är gul. Gult på morgonen är synonymt med tristess. Gult på Ica Kvantum är lika med Infopass.
Jag är på bra humör, det är bra människor som jobbar idag. Infopasset går förvånandsvärt fort och jag spanar tjuvar som jag var född till uppgiften. (Det ingår numera i våra arbetsuppgifter att aktivt spana efter tjuvar. Tjuvar har blivit lite av ett huvudbry för ledningen på kvantum. Tydligen är livet som tjuv väldigt lätt på oss här på Ica! Kunden har ju alltid rätt! Eller...?)
Dagen flyter på mer när köerna framåt lunch ringlar sig långa sitter jag bara o väntar på den första otrevliga kommentaren. Det tycks kanske logiskt men ju mer folk som cirkulerar i butiken desto sämre blir humöret hos fler och fler av dessa kunder.
Det suckas och stönas. Barn skriker och bacillerna flyger fritt då Ove 82 nyser sig i handen som sen fiskar upp en av 46 tusingar han har i ett brunt kuvert innanför vinterjackan som va ny 1965.
Jag förundras över hur min arbetsplats knnyter ihop hela befolkningen. ALLA kommer till mig. Ung som gammal. Frisk som sjuk. Man som kvinna. Svensk som utländsk. Snygg som ful. Trevlig som skitotrevlig. Fattig som rik. Vem som är fattig och vem som är rik syns extra tydligt just idag. Det är lördag.. Dom rika köper oxfilé och firar att det är lördag med att köpa ett och ett halvt kilo lösgodis för mer än 100kr (!) medan dom inte riktigt lika täta köper köttfärsen från irland som vi har på extrapris just idag.. På ett sätt tycker jag ju synd om dom som inte har råd att köpa allt dom vill men trots detta blir det som om djävulen hoppar i mig då det för tredje gången denna dag kommer en kvinna med utländskt ursprung som kastar upp varorna på bandet. (ALLT inlindat i 10fryspåsar styck.) och räcker fram kupong efter kupong där hon propsar på att få rabatt på rabatt på rabatt. Jag påpekar vänligt men bestämt att "men du har ju inte köpt ketchup, du har ju köpt krossade tomater" men det verkar inte gå fram och det eviga gestikulerandet börjar. När hon inser att hon inte kommer få 2kr rabatt på dom krossade tomaterna som ord pris kostar 6kr kastar hon paketet i famnen på mig och stöter fram ett "DÅ JAG INTE SKA HA!"
Suck...
Tro nu inte att jag riktar min Icamässiga vrede till bara hitflyttade själar. Nej o nej. Den inhemska rasen är nästan värst. Speciellt gubbar. Gubbar som muttrar och himlar med ögonen. Gubbar som blir högröda i ansiktet när jag förgäves försöker instruera om att man "MÅSTE LÅTA KORTET SITTA KVAR I BETALTERMINALEN TILLS KÖPET ÄR GENOMFÖRT". Är det så mkt att begöra? Att läsa instruktionerna på skärmen? Suck. Ja ibland är det väl det men ibland blir man less.
När jag för 511gången denna lördag får höra "Men Hoppsan Kerstin Nu Glömde Jag Ju Att Lämna Fram Dom Här 700 Kupongerna Ja Hade Med Mig, Hohoho Hahaha", ja då vill jag ju bara skjuta antingen kunden eller mej... Det är inte hans fel, han vet ju inte att hälften av Icas kunder just har haft samma problem och att jag med god min (det är så man hanterar saker på Ica) sagt "Ja men hoppsan hoppsan det va ju tokelitokigt, langa hit dom där rackarna så fixar vi det i efterhand ska du se!". Det är nog det som skulle kunna driva en icaanställd till vansinne, repetitionen. "Jag glömde ta en påse, jag tar en här det går väl bra va?" eller "Neeej ooooooj nu glömde ja ju dra mitt Icakort på den här Jappen som kostade fem kronor, det måste du kunna hjälpa mej me va?" eller "Det här är ägg, dom är ganska ömtåliga så ja vill gärna att du ställer dom lite åt sidan". The list goes on and on and on och jag funderar stilla över mitt liv medans ljudnivån i butiken sakta når sitt max och jag fasar inför julen.
Och precis innan mitt pass har lidit mot sitt slut kommer så nådastöten, den där som känns i själen och får en att fundera, inte bara en "han-har-lite-otur-när-han-tänker-kund" det skakar jag av mig och behandlar med mitt ytliga kundenharalltidrätt- "Ica jag".
Jag hälsar på nästa kund och någonstans långt bak plingar en klocka. Jag känner/har känt denna människa. Vi hälsar artigt med dom vanliga fraserna, efter tre sekunder slår det mig och jag får en knut i magen. Det är Katarina som står framför mig. Katatrina som började på Ica sommaren 2007, som började samtidigt som mig. Katatrina som slutade efter den första sommaren. Och där sitter jag. Fem år har gått, tusen och åter tusen kunder har passerat. Vissa dagar älskar jag mitt jobb men många dagar räknar jag minuter till hemgång. Att se nån som påminner mig om hur många år jag suttit bakom denna kassa ger mig en klump i magen.
Jag som hade allt så jäkla planerat. Student, jobb, resa, flytta, plugga, BLI VUXEN!Jag som för allt i världen inte skulle bli fast... Fast på Ica.
Min underbara vän. Om du skulle hitta mig rödklädd bakom en kassa om ett år. Please save me, I don´t belong there...
Räknar dagarna tills Du är hemma igen.
Love Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar