Kalaset...

Stress, stress, stress. Icahets till tusen. Lördagen tickade på i rasande fart och jag kände hur orken som behövde finnas där för den sena eftermiddagens födelsedagsfirande sakta sinade. Det här är min lördag jag önskar jag hade filmar allt så du verkligen fick feelingen ;).....:


Jag bannar mig själv än en gång när klockan som stått på 05.50 för ringning visar mina nyuppslagna ögon 06.20. Fuck! På tio minuter finns det inte en fis i rymden till chans att jag hinner sminka mig, dra på utstyrseln OCH duscha.

Jag slänger mig i kärringen. Håret är inte tvättat på tre dagar. Skit samma. Thank god att det är inne med teskedsgummaknut... Dagen springer förbi och jag stressar o springer bredvid. Nyckelknippan skramlar. Telefonen ringer i ett. En i personalen sjuk. Hela uppsala ska handla.

Klockan blir fyra och jag lämnar över ansvaret efter en lång dag. Hem och sova? Icke! Plattan i mattan och ögonen allt för ofta i backspegeln, trying to decide om jag hinner/orkar/måste duscha. Kommer fram till att jag måste men varken hinner eller orkar. Torrschampo it is och knuten förblir. Jag byter bil efter några förmaningens ord från fadern om att köra försiktigt. Jag tänker fan inte ha passagerare i kärringen som numera sjunger på sista versen (eller snarare vrålar då avgassystem o ljuddämpare sagt sitt)!

Wolkswagen går fint och jag glider in framför rickards port bara något sen... (Klädvalet va som vanligt svårt och rummet lämnades som vanligt i inbördeskrig när jag tillslut va klar). Komvuxkopisen hoppar in i blåa faran där jag sitter och känner mej allt annat än fräsch. Ja skulle ha duschat! "Oj va fin du är!" och jag tackar artigt varpå jag mumlar nåt om torrschampoo och raggardusch.

Vi har ju fått en liten karta så vi tänker att detta ska bli nemas problemas när vi svänger in på Ica Maxi för en panik-present. Det blir rosa rosor och en 10pack äkta delicatobollar. Fattigt kanske du tänker nu men nej. Den nyblivna 20åringen hade inte långt till tårarna ska ja säga dig. Hon är en gottegris i ordets rätta bemärkelse!... Vi närmar oss och efter en felsväng är vi på absolut rätt väg. Jag har nu en rejäl klump i magen och rickard har slutat prata i 180. Usch varför gör vi det här? "Nej men Mallan nu kör vi, det blir kul!" Japp sant, nu finns det inget annat än att köra men vi sluter en pakt om att propsa på hemgång om en till en och en halv timme. Här ska ingen bli långdragen inte! :P

Rickard spejar efter ett gult hus medans jag drar ett skämt om att det är lugnt det kommer väl sitta ballonger på dörren när d e kalas!... Rickard blir tyst... Jag kollar åt vänster lite längre fram på vägen. Där står en postlåda. På postlådan hänger tre glatt färgade ballonger o viftar i vinden. Herre min gud.....

Jag parkerar bredvid en husvagn från -72 och vi vandrar längs raden av skrotbilar upp till den gula villan. Även här hänger ballonger på en dörr. Jag knackar tre bestämda knack på dörren eftersom ringklockan ser allt annat än frisk ut och jag helst inte vill ha någon stöt (mitt hår skulle inte klara sånna påfrestningar..) och efter några sekunder öppnas dörren.

HEEEEJ ANKAN! GRATTIS! Det är som att vi drar på oss våra fejkroller samtidigt, rickard och jag. Haha. Tragiskt men sant. Vi tvingar den krulliga landsortsbon till en husesyn efter att ha hälsat på dom två övriga kalasgästerna (jag återkommer till dom, dom förtjänar ett eget kapitel...)och förundras över hur fräsht det ändå är där inne. Coola tapeter och ljusa möbler gör det till en behaglig enplansvilla. Rickard noterar att hon har alla beck filmerna och jag försöker minnas om jag någonsin haft så många skolfoton på mig själv i mitt rum som annika har i sitt? :S

Vi sätter oss till bords tillsammans med dom andra två gästerna medans annika rusar runt lite nervöst o försöker hitta en vas till sina nya blommor. Stefani kommer från serbien, gillar blå ögonskugga (helst ända upp till ögonbrynet) har en gedigen utväxt och har fötts ed någon form av cp skada. Carlos är klädd i smala jeans och en grön vit rutig skjorta. Han jobbar på Zara i stockholm och verkar känna sig något underlägsen oss två äldre. Rickard och jag behöver bara utbyta en endaste blick och vi vet att vi båda är på rätt spår. Carlos spelar i det andra laget. Underbart! :D Aldrig har jag varit på ett kalas som detta det må jag säga!

Vi serveras en mycket seg men god kladd/after eight kaka och rickard är den enda som håller samtalet igång med sina historier om vad han sett på you tube. Jag ör den enda som garvar och stämningen är något tryckt. Efter fikat glider rickard o jag ut på terassen. Vi kan inte sluta prata (viska) om vad som sagts där inne, hur konstig den kombinationen av människor är och hur vi måste ta oss hem!!

Efter vad som känns som en evighet (vi kanske har varit där i en timme) säger carlos att han ska börja dra sig mot bussen. Jag erbjuder mig att skjutsa honom och snart sitter vi alla fem i den blåa faran in mot Uppsala. Brudarna ska gå ut o festa kvällen till ära och jag och rickard önskar dom lycka till trots att vi undrar vart man går klockan sju på en lördagskväll? :)

Rickard vill helst prata och smälta det som skett hur länge som helst och jag skrattar så tårarna sprutar. Jesus, det va ett underligt partaj det må ja säga! :D

PoK!

<3<3<3<3<3

ps. Grattis till tvättmaskinen!